Handlingen i korthet
Boken jag har läst heter El Choco: Svensken i Bolivias mest ökända fängelse och handlar om Jonas Anderssons och hans tid i Fängelset San Pedro. Jonas har skulder att betala av i Sverige, han är deprimerad och går på mediciner för att orka med livet och jobbet. En dag får han ett erbjudande om en stor summa pengar, direkt i handen. Allt han behöver göra är att smuggla in några kilo kokain från Bolivia till Sverige. Utan att riktigt tänka på vad han ger sig in i tackar Jonas ja och beger sig till Bolivia för att slutföra affären. Ett beslut som kommer att ändra hela hans liv. Väl på plats i Bolivia får han vänta flera dagar innan någon kontakt dyker upp med information om hur det hela ska gå till. Jonas hinner träffa och bekanta sig med en ung bolivianska och hennes vänner under sin väntan på vidare instruktioner, hon tror dock att Jonas bara är en helt vanlig turist på plats för att se sig om.
När Jonas är på terminalen på flygplatsen hem går någonting fel, han grips och sätts i en kolsvart cell utan toalett, mat eller ljus. I nästan två dygn sitter han där, i kolsvart mörker, utan mat och med två andra personer han inte har en aning om hur de ser ut. Det finns ingen toalett utan Jonas får liksom de andra, uträtta sina behov direkt på golvet, vilket i sin tur leder till en outhärdlig stank. Efter två dygn öppnas dörren och Jonas får träffa poliserna som gripit honom. Han förflyttas till San Pedro, ett fängelse där du inte har en chans utan pengar, ett fängelse som styrs av fångar och mutade vakter. I fängelset får Jonas lära sig att utan pengar och språkkunskaper är du ingenting här inne, här gäller det att vara smart för att överleva. Jonas får snart veta att man inte kan lita på någon därinne och får uthärda många attacker från galna fångar.
Inne på fängelset finns en rad olika avdelningar, och efter att Jonas förflyttats hit och dit hamnar han tillslut på en avdelning som heter La Posta. En avdelning som fungerar som ett litet samhälle med olika köpstånd och restauranger. Här styr männen med mest pengar och du får köpa dig din egen cell för att slippa sova på golvet i de olika korridorerna. Jonas lär sig allteftersom allt mer om hur det fungerar inne på fängelset och blir efter en tid en respekterad fånge inne på fängelset. Saker som Jonas Andersson aldrig förr kunnat drömma om händer honom under sin tid på fängelset och trots sin trassliga situation kan kanske detta vara bland det bästa som kunde hända denna unga svensk.
Hur hanterar reportern den journalistiska formen
Boken beskriver grundligt Jonas vardag i fängelset, samt ger en bakgrund om vem Jonas var innan han hamnade där. Man får en väldigt målande bild av hur det ser ut inne på fängelset, hur allting fungerar och man vill hela tiden veta mer och vad som hände sen. Journalisten bygger hela tiden upp en stämning, som gör att man vill veta mer. Boken blandar mycket fakta om själva fängelset och Bolivia med historien om Jonas som utgångspunkt vilket gör att man förstår väldigt väl att det är en journalist som skrivit den, det handlar hela tiden om Jonas Andersson men man får inte bara följa hans vardag och vad som hände inne på fängelset, man får en bred grund och en väldig insyn i hur det fungerar i Bolivia överhuvudtaget. Det kunde lika gärna varit en bok som enbart handlade om Jonas, utan fakta om landet i helhet. Jag tycker boken känns som ett långt intressant reportage, målande, faktarikt, berörande, förvånande och rikt på konflikter. Jag skulle nog välja att betrakta den här boken som journalistisk litteratur eftersom det är en bok som berättar en historia. Historian är sann men den skiljer sig inte från andra böcker som också de bygger på sanna historier om människors missöden i livet. Den har en huvudperson, en handling, konflikter, upplösningar och målande bilder precis som alla böcker. Vad som gör den till just journalistisk litteratur skulle jag vilja påstå är just hur faktaberikad den är och även att den innehåller bilder ifrån Jonas Anderssons tid i fängelset. Men bortsett från det ser jag den som en vanlig bok helt enkelt. Jag ser den mer som en bok än som en journalistisk text så att säga. Det jag uppskattar mest är det jag redan skrivit, hur man blandar rena fakta med historian om Jonas Andersson som utgångspunkt, det gör att man hela tiden återkommer till det mest intressanta, hur det gick för honom.
När det kommer till källor ser jag inget skäl till att ifrågasätta dem, fängelsemiljön känns inte som något man ens behöver krydda lite extra och eftersom det finns en del bilder i boken kan även dem fungera som ett bevis på att boken håller sig till sanningen. Om man nu finner någons historia så pass intressant att man vill skriva en hel bok om detta, varför ska man då förstöra den genom att lägga till osanning? Då försvinner lite vitsen med att göra en bok om det hela, tycker jag.
Boken beskriver grundligt Jonas vardag i fängelset, samt ger en bakgrund om vem Jonas var innan han hamnade där. Man får en väldigt målande bild av hur det ser ut inne på fängelset, hur allting fungerar och man vill hela tiden veta mer och vad som hände sen. Journalisten bygger hela tiden upp en stämning, som gör att man vill veta mer. Boken blandar mycket fakta om själva fängelset och Bolivia med historien om Jonas som utgångspunkt vilket gör att man förstår väldigt väl att det är en journalist som skrivit den, det handlar hela tiden om Jonas Andersson men man får inte bara följa hans vardag och vad som hände inne på fängelset, man får en bred grund och en väldig insyn i hur det fungerar i Bolivia överhuvudtaget. Det kunde lika gärna varit en bok som enbart handlade om Jonas, utan fakta om landet i helhet. Jag tycker boken känns som ett långt intressant reportage, målande, faktarikt, berörande, förvånande och rikt på konflikter. Jag skulle nog välja att betrakta den här boken som journalistisk litteratur eftersom det är en bok som berättar en historia. Historian är sann men den skiljer sig inte från andra böcker som också de bygger på sanna historier om människors missöden i livet. Den har en huvudperson, en handling, konflikter, upplösningar och målande bilder precis som alla böcker. Vad som gör den till just journalistisk litteratur skulle jag vilja påstå är just hur faktaberikad den är och även att den innehåller bilder ifrån Jonas Anderssons tid i fängelset. Men bortsett från det ser jag den som en vanlig bok helt enkelt. Jag ser den mer som en bok än som en journalistisk text så att säga. Det jag uppskattar mest är det jag redan skrivit, hur man blandar rena fakta med historian om Jonas Andersson som utgångspunkt, det gör att man hela tiden återkommer till det mest intressanta, hur det gick för honom.
När det kommer till källor ser jag inget skäl till att ifrågasätta dem, fängelsemiljön känns inte som något man ens behöver krydda lite extra och eftersom det finns en del bilder i boken kan även dem fungera som ett bevis på att boken håller sig till sanningen. Om man nu finner någons historia så pass intressant att man vill skriva en hel bok om detta, varför ska man då förstöra den genom att lägga till osanning? Då försvinner lite vitsen med att göra en bok om det hela, tycker jag.
New journalism, vad tycker jag om det?
Att låna berättartekniska begrepp från romanförfattare fungerar väl alldeles utmärkt, speciellt i detta sammanhang då det är en bok som vill berätta någons historia. Om man bortser från boken jag läst och bara ser till new journalism tycker jag det är ett utmärkt sätt att skriva, istället för att spalta upp frågor och svar så beskriver man känslor, miljöer och använder en berättarteknik likt en romanförfattare vilket jag tycker gör det hela mycket mer intressant att läsa.
Att låna berättartekniska begrepp från romanförfattare fungerar väl alldeles utmärkt, speciellt i detta sammanhang då det är en bok som vill berätta någons historia. Om man bortser från boken jag läst och bara ser till new journalism tycker jag det är ett utmärkt sätt att skriva, istället för att spalta upp frågor och svar så beskriver man känslor, miljöer och använder en berättarteknik likt en romanförfattare vilket jag tycker gör det hela mycket mer intressant att läsa.
