Inlägg D: The Elements of journalism

Gammelmedierna, alltså tidningar, böcker, film, radio och television i jämförelse med de sociala medierna känns för mig personligen fortfarande som mycket mer trovärdiga. Jag förlitar mig mer på en artikel i en tidning än någonting jag snappat upp på någons blogg. Dels för att reglerna gentemot gammelmedierna är annorlunda gentemot de regler som finns på internet.
Det är också där jag tror att det har gått snett, när det kommer till reglering. På internet kan man uttrycka sig mer fritt om man nu vill kalla det så. Där finns ännu inte samma regler om bildanvändning, vad som får skrivas och inte och det finns väldigt ofta anonyma kommentars funktioner. Det går också betydligt snabbare med all kommunikation på internet såklart, vilket jag också tror är en bidragande faktor till att medier mer och mer väljer sociala medier som verktyg.

Dessutom är det online vi medborgare lättast nås idag, speciellt den yngre generationen. Medierna vill nå ut till oss och det gör de enkelt genom sociala medier. Frågan är bara om de når ut till oss på rätt sätt? Många utnyttjar mer än gärna kommentars funktioner anonymt för att vräka ur sig åsikter de inte vågar stå för annars, antagligen för att de vet med sig att det är fel och för att de slipper stå till svars för vad det just har uttryckt.

Många journalister har idag egna bloggar där de slipper vara objektiva och där de fritt kan skriva om vad de vill och vad de tycker och självklart ska de få ha den möjligheten men eftersom de är en del av medierna för oss vanliga medborgarna kan det leda till att vi får en snedvriden syn på det de just skrivit en artikel om. Om de plötsligt börjar skriva om en sensationell händelse helt annorlunda än det vi just läste i SvD eller DN tappar de också vår trovärdighet och respekt som journalist.

Kovach och Rosenstiel skriver mycket om vikten av journalisters medvetenhet om för vilka de skriver. Att de skriver främst för medborgarna, inte sina chefer och att vi medborgare ska kunna lita på journalisterna och känna förtroende för att det de rapporterar om också är sanning.

Vad händer med förtroendet om var och varannan journalist för en privat blogg fylld av åsikter och sedan förmedlar en helt annan bild när de skriver om samma sak i en nyhetsartikel? Jag tycker fortfarande att journalister har all rätt i världen att skriva blogg och föra ut sina åsikter. Jag påpekar bara den förvirring som kan uppstå hos allmänheten. Det är inte alla som respekterar och kan skilja privatpersoner från sin yrkesroll och därefter också se skillnaden på vad denna skrivit och hur den skrivit. Tyvärr så tror jag att det påverkar dennes trovärdighet som journalist.

På internet idag och i sociala medier respekteras inte de pressetiska regler som finns, dels för att på internet är det lätt att komma undan och hitta kryphål. Det är också det som lockar medierna tror jag, att de inte längre behöver vara helt objektiva. Det påverkar dock allmänheten negativt eftersom vi fråntas rätten att själva få skapa oss en uppfattning och åsikt. Det kan också leda till att vår integritet kränks då personer lätt kan hängas ut på internet. Däremot ges vi möjlighet att vara med direkt i debatter genom kommentarsfunktionen, men även där utnyttjas, som jag nämnt, denna på fel sätt av många.

Gammelmedierna är absolut inte ett utdöende fenomen men jag tror att sociala medier kommer att ta över allt mer men för att det ska hålla i framtiden tycker jag att det är viktigt att man följer de nio element som journalister bör följa för att upprätthålla journalistikens roll som trovärdig informationskälla.

Journalism's first obligation is to the truth. 
Its first loyalty is to citizens. 
Its essence is a discipline of verification. 
Its practitioners must maintain an independence from those they cover. 
It must serve as an independent monitor of power. 
It must provide a forum for public criticism and compromise. 
It must strive to make the significant interesting and relevant. 
It must keep the news comprehensive and proportional. 
Its practitioners must be allowed to exercise their personal conscience. 

Och som Kovach och Rosentiel också skriver är det I slutändan… “the discipline of verification is what separates journalism from entertainment, propaganda, fiction or art.”

Alltså att det är sanningshalten som är det viktiga när det kommer till journalistik. Personliga åsikter blir irrelevanta när det kommer till att förmedla en nyhet. Journalistens jobb är att på ett trovärdigt sätt förmedla en nyhet och därefter hålla sig till sanning utan att ändra på detaljer eller ge en snedvriden vinkling på det hela. Det är också det som jag tycker om med gammelmedierna, här blir man inte påtvingad någon annans åsikter eller kommentarer utan att man först hunnit skapa sig sin egen bild av det hela. Att jag som medborgare får höra vad det är som har skett utan att bli påtvingad att läsa vad någon annan tycker om det på en gång via ett kommentarsfält.

Det är också det som Kovach och Rosentiel återkommer till hela tiden, att sanningen är vad som förväntas förmedlas från journalister och att det är deras trovärdighet som är viktig för oss som medborgare.

Källor: Kovach, Bill & Rosenstiel, Tom:  Elements of journalism, (2007) Three Rivers Press

Inlägg C

Handlingen i korthet

Boken jag har läst heter El Choco: Svensken i Bolivias mest ökända fängelse och handlar om Jonas Anderssons och hans tid i Fängelset San Pedro. Jonas har skulder att betala av i Sverige, han är deprimerad och går på mediciner för att orka med livet och jobbet. En dag får han ett erbjudande om en stor summa pengar, direkt i handen. Allt han behöver göra är att smuggla in några kilo kokain från Bolivia till Sverige. Utan att riktigt tänka på vad han ger sig in i tackar Jonas ja och beger sig till Bolivia för att slutföra affären. Ett beslut som kommer att ändra hela hans liv. Väl på plats i Bolivia får han vänta flera dagar innan någon kontakt dyker upp med information om hur det hela ska gå till. Jonas hinner träffa och bekanta sig med en ung bolivianska och hennes vänner under sin väntan på vidare instruktioner, hon tror dock att Jonas bara är en helt vanlig turist på plats för att se sig om.

När Jonas är på terminalen på flygplatsen hem går någonting fel, han grips och sätts i en kolsvart cell utan toalett, mat eller ljus. I nästan två dygn sitter han där, i kolsvart mörker, utan mat och med två andra personer han inte har en aning om hur de ser ut. Det finns ingen toalett utan Jonas får liksom de andra, uträtta sina behov direkt på golvet, vilket i sin tur leder till en outhärdlig stank. Efter två dygn öppnas dörren och Jonas får träffa poliserna som gripit honom. Han förflyttas till San Pedro, ett fängelse där du inte har en chans utan pengar, ett fängelse som styrs av fångar och mutade vakter. I fängelset får Jonas lära sig att utan pengar och språkkunskaper är du ingenting här inne, här gäller det att vara smart för att överleva. Jonas får snart veta att man inte kan lita på någon därinne och får uthärda många attacker från galna fångar.

Inne på fängelset finns en rad olika avdelningar, och efter att Jonas förflyttats hit och dit hamnar han tillslut på en avdelning som heter La Posta. En avdelning som fungerar som ett litet samhälle med olika köpstånd och restauranger. Här styr männen med mest pengar och du får köpa dig din egen cell för att slippa sova på golvet i de olika korridorerna. Jonas lär sig allteftersom allt mer om hur det fungerar inne på fängelset och blir efter en tid en respekterad fånge inne på fängelset. Saker som Jonas Andersson aldrig förr kunnat drömma om händer honom under sin tid på fängelset och trots sin trassliga situation kan kanske detta vara bland det bästa som kunde hända denna unga svensk.

Hur hanterar reportern den journalistiska formen
Boken beskriver grundligt Jonas vardag i fängelset, samt ger en bakgrund om vem Jonas var innan han hamnade där. Man får en väldigt målande bild av hur det ser ut inne på fängelset, hur allting fungerar och man vill hela tiden veta mer och vad som hände sen. Journalisten bygger hela tiden upp en stämning, som gör att man vill veta mer. Boken blandar mycket fakta om själva fängelset och Bolivia med historien om Jonas som utgångspunkt vilket gör att man förstår väldigt väl att det är en journalist som skrivit den, det handlar hela tiden om Jonas Andersson men man får inte bara följa hans vardag och vad som hände inne på fängelset, man får en bred grund och en väldig insyn i hur det fungerar i Bolivia överhuvudtaget. Det kunde lika gärna varit en bok som enbart handlade om Jonas, utan fakta om landet i helhet. Jag tycker boken känns som ett långt intressant reportage, målande, faktarikt, berörande, förvånande och rikt på konflikter. Jag skulle nog välja att betrakta den här boken som journalistisk litteratur eftersom det är en bok som berättar en historia. Historian är sann men den skiljer sig inte från andra böcker som också de bygger på sanna historier om människors missöden i livet. Den har en huvudperson, en handling, konflikter, upplösningar och målande bilder precis som alla böcker. Vad som gör den till just journalistisk litteratur skulle jag vilja påstå är just hur faktaberikad den är och även att den innehåller bilder ifrån Jonas Anderssons tid i fängelset. Men bortsett från det ser jag den som en vanlig bok helt enkelt. Jag ser den mer som en bok än som en journalistisk text så att säga. Det jag uppskattar mest är det jag redan skrivit, hur man blandar rena fakta med historian om Jonas Andersson som utgångspunkt, det gör att man hela tiden återkommer till det mest intressanta, hur det gick för honom.
När det kommer till källor ser jag inget skäl till att ifrågasätta dem, fängelsemiljön känns inte som något man ens behöver krydda lite extra och eftersom det finns en del bilder i boken kan även dem fungera som ett bevis på att boken håller sig till sanningen.  Om man nu finner någons historia så pass intressant att man vill skriva en hel bok om detta, varför ska man då förstöra den genom att lägga till osanning? Då försvinner lite vitsen med att göra en bok om det hela, tycker jag.

New journalism, vad tycker jag om det?
Att låna berättartekniska begrepp från romanförfattare fungerar väl alldeles utmärkt, speciellt i detta sammanhang då det är en bok som vill berätta någons historia. Om man bortser från boken jag läst och bara ser till new journalism tycker jag det är ett utmärkt sätt att skriva, istället för att spalta upp frågor och svar så beskriver man känslor, miljöer och använder en berättarteknik likt en romanförfattare vilket jag tycker gör det hela mycket mer intressant att läsa.

Blogginlägg B

Frågan om huruvida dagens medier ska publicera namn vid känsliga frågor och händelser ligger i fokus och blir mer och mer diskuterat. I boken Reporter skriven av Björn Häger, 2009 finns ett kapitel kallat ”spelregler” som beskriver de lagar och etiska regler som rör journalister. På hemsidan http://www.po.se/pressetiska-regler kan du även där finna de etiska reglerna rörande press. När det kommer till just publicering av namn står följande:

Var försiktig med namn

-       Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

-       Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.

-       Observera att hela ansvaret för namn och bildpublicering faller på den som återger materialet.

Då vi kommer in på fallet där en homosexuell man har mördats i Malmö och hur media har hanterat detta anser jag att Svenska Dagbladet var de som hanterade nyheten bäst. De beskrev vad som hänt, vad åklagare och polis sagt men undvek att publicera något om hatbrott och religion eftersom åklagaren i det här fallet sagt att det inte har något med saken att göra.

Aftonbladet däremot publicerade alla uppgifter de fått, de spekulerade fritt om hatbrott, religion osv. Något jag tror de gjorde för att sälja lösnummer, och tänjde kanske därför på de etiska reglerna. Det är då bara mina spekulationer, inget jag vet något om egentligen.

Låt oss säga att jag var ansvarig utgivare och skulle rapportera om händelsen, vad skulle jag ha gjort och varför skulle jag gjort så?

För det första skulle jag rapportera om händelsen, var den har ägt rum, när det har skett, hur det hela har gått till och vilka som ligger bakom dådet. Eftersom jag ännu inte vet varför skulle jag heller inte spekulera i detta, utan endast hålla mig till det jag faktiskt vet. Att två personer har gripits, att de är 15 och 17 år. Deras etnicitet behöver jag inte nämna eftersom det för tillfället saknar betydelse. Jag vet inte huruvida det rör sig om ett hatbrott som bottnar i religiösa frågor och därför avstår jag helt från att rapportera om detta.

I boken Häger, 2009 beskrivs allmänintresset och hur det ska grunda sig i något samhälleligt informationsbehov. Jag anser inte att det ligger i allmänintresse att veta vilken religion de misstänkta har eller vilken etnicitet de tillhör, eftersom man ännu inte vet varför detta bedrövliga brott har begåtts.

Hade vi däremot med säkerhet vetat att mordet skett pga. att mannen var homosexuell och att de båda mördat honom pga. sin religion och deras extremåsikter angående homosexualitet så hade det varit en helt annan sak. Då hade det helt plötsligt blivit relevant eftersom vi då vetat med säkerhet grunden till motivet. Då hade det varit av allmänintresse att publicera detta eftersom det då hade berört människor på ett bredare plan än vad det gör just nu när man inte vet något med säkerhet.

Källor:

Reporter, Björn Häger, 2009

http://static.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_medierna_090131110012.mp3

http://www.po.se/regler/pressetiska-regler

Blogginlägg A

I dagens Aftonbladet (9/2-12) kan man läsa om hur TV-profilen Cissi Wallin hamnat på sjukhus efter att hon gått på den välkända dieten LCHF. Som man kan läsa om på sidan 80 i Björn Hägers bok, Reporter, faller denna nyhet under ett flertal kategorier. För det första behandlar det en elitperson, en känd människa som har råkat ut för något. Det innehåller en konflikt, i det här fallet att hon har använt en diet som sedan visat sig ha varit farlig för henne, vilket i slutändan gjort att hon fått läggas in på sjukhus. Jag skulle också vilja lägga in denna nyhet under kategorin närhet eftersom dieter och att gå ner i vikt idag är något som är "modernt". Man hör att var och varannan person använder sig av någon form av diet och i många fall just denna, LCHF, där man undviker kolhydrater i kosten. Det är ett lättbegripligt ämne som många kan relatera till. Det faller också in under närhet eftersom det handlar om en svensk person och det har inträffat i Sverige.
För mig personligen är denna nyhet inte särskilt intressant eftersom jag varken går på diet eller bryr mig särskilt mycket om vad kända personer gör, men det är trots allt en nyhet som lockar en stor publik tack vare svenskars intressen för kost och hälsa. 

En annan nyhet som även den finns i dagens 13/9-11 Metro är att EU har lagt upp ett nytt förslag för att rädda vår miljö, nämligen att äta insekter. Det här tycker jag är intressant eftersom det är inte bara en udda nyhet utan den ligger också rätt i tiden eftersom den handlar om att rädda miljön. Den är icke-normal, ligger i tiden och har också en närhet till oss eftersom vi är en del av EU. Är Sverige redo att äta insekter i hopp om att rädda vår planet? Insekter producerar färre växthus gaser än boskap och kräver mindre föda vilket i sin tur gör dem mer miljövänliga. Så på så sätt sparar vi pengar samtidigt som vi räddar miljön. Personligen är jag inte redo att ge upp oxfilén för en gräshoppsburgare men man ska aldrig säga aldrig. Denna nyhet hamnar över den i kategorin icke-normalt och jag tror även det var därför den fick såpass stor plats i dagens tidning. Udda nyheter är trots allt väldigt fascinerande. Och som jag sa så ligger nyheten oss nära i tid och rum eftersom vi är en del av EU vilket gör att vi kan identifiera oss med nyheten allt mer. Det får oss att fundera på hurvida insekter kommer bli en del av menyn på våra restauranger någon gång i framtiden. Det kanske låter en aning långsökt men det är i alla fall så jag resonerar när jag läser denna nyhet.

Källor:
http://www.aftonbladet.se/halsa/article14342592.ab
Metro pappertidning, 13/9 - 11
Reporter, Björn Häger (2009)